Is

Jag läste i någon sån där hjälp-till-självhjälps-bok av någon sån där feel-good-coach att man kan må bra av att t.ex. rensa ur sin frys och frosta av den. Det stod att det kunde vara en symbolisk handling för att ta hand om sig ... typ. Jahaja tänkte jag och åt upp allt tills det blev helt tomt. Så en av årets varmaste dagar tinar jag nu is och mår lite illa.
Inte bra.

Psykos i hönshuset

I samma veva som drömmen om livet på landet tog fart så började jag läsa böcker om hur man tar hand om getter, får och höns. Jag såg mig själv spankulera omkring bland djuren och ta rätt på alla gåvorna som de gav. Det lustiga är att jag är fullständigt livrädd för djur - alla sorters, på fullt allvar! Det var som att jag älskade min dröm så mycket att jag helt glömde bort vem jag är och hur. Vilken tur att självinsikten dök upp - risken hade annars varit stor att jag skulle drabbats av en psykos i hönshuset.

Drömmar

Så var det firat och midsomrat i huset som ligger på landet. När jag och min man köpte stället för ca 10 år sedan så var vi helt inne på att målet var att flytta dit på heltid så småningom. Då skulle vi kunna gå ner i arbetstid och odla våra egna grönsaker på åkern och ta vår egen ved ur den lilla skogen. Åren har gått och det finns verkligen INGA jobb på orten där huset ligger, inte ens om man pendlar. Så att bo där helt är svårt. Men jag gillade drömmen.

Gloögonen

Här i Västerbotten finns en lång tradition av att inte prata i onödan. Särskilt inte med människor som man ej känner och om en okänd människa tilltalar en angående något som inte är akut livshotande så blir det rent av otäckt! Det måste vara en knarkare - minst. Om den talande personen dessutom kanske bär färgglada kläder och pratar så det hörs - då är det en befäst sanning.

Här i Västerbotten finns en annan tradition som det däremot sällan pratas om och det är STIRRANDET - på sådana människor som man tycker avviker det minsta från mängden. Hopknipta munnar och stora gloögon klistrar sig fast på objektet. Inga ord. Bara rent skärt stirreri och denna djävla tystnaden. I Indien stirrar man också - det kanske finns fler kulturella likheter mellan Indien och Västerbotten än man anar!

Gränslösa blommor

Vi har varit i vårt hus på landet några dagar. Syrenerna blommade barockt, svulstigt och lite för mycket för den goda smaken.

Lupinerna likaså - utan känsla för minimalistisk skönhet.

Den enda i trädgården som uppträdde med viss känsla för det måttfulla och med värdighet var Malörten. Ju mindre vatten den får desto silvrigare blir bladen och Malörten sägs till och med ha överlevt kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

En riktigt vacker vinnarskalle!

Fö vi haj tagit tudenten

I dag har vi firat stordotterns student med mottagning och hela kittet. Mat, musik och fullt med gäster. Vi var några familjer som ordnade det tillsammans. Mina små barn har sjungit

- Fö vi haj tagit tudenten, fö vi haj tagit tudenten. Fy faaaan vad vi ä bja.

Jag tog på mig de största solglasögonen så jag kunde vara melankolisk i lugn och ro. Få vara sentimental och gråta mina mammatårar. Över livet som rullar och mitt eget åldrande och stordotterns ovissa framtid.

Studenten som vuxenrit sitter jag nu och funderar över - studenten som ”välkommentillvärldensomvuxen”, på samma sätt som konfirmationen var förut och fortfarande är i en del kulturer. Kanske är detta vår kulturs nutida markering mellan barn och vuxenliv? Och detta manifesteras tydligast i att föräldrar skickar med sina barn öl och vin att dricka på kortegen efter utspringet och på släktminglet efteråt. Bra eller dåligt? Inte vet jag, bara en stilla fundering.

Mitt första inlägg om mat ... med bild och allt

Ville bara få sagt att rostade sesamfrön lyfter vilken ordinär vitkålsallad som helst - till skyarna! Det är bara att rosta dem i torr stekpanna tills de är lite gyllene och sedan köra ner dom i salladen. Det är lite svårt att se dom på bilden, men de små rackarna ligger där minsann.
Så var det sagt.

Jag gör mig bäst på avstånd

När jag tittar på fotot i förra inlägget så tänker jag

- Shit, jag ser ju bra ut.

Men så inser jag att det bara visar min rygg och dessutom är avståndet stort mellan fotograf och objekt ... Vilket i sin tur gör att jag minns en kommentar som jag fick från en i publiken efter att jag spelat en teaterföreställning utomhus

- Du är djävligt snygg på långt håll!

Det bästa var att jag inte frågat honom om någonting runt mitt utseende, han bara kände att han måste få säga detta till mig helt enkelt. En helt okänd människa.

Flyga drake

Storsonen flyttade hemifrån för två år sedan.
Jag tycker bilden visar hur det är att se sitt barn ge sig ut i världen på egen hand. Där står jag och ser honom kuta som en galning för att draken ska lyfta. Jag kan inget göra för att den ska flyga, bara titta och hoppas ...

Dom ska bli vuxna

Stordottern tar studenten på torsdag, sedan sticker hon till ett annat land i flera månader och hon säger att

- Men mammaaaa jag kommer ju hem sedan!

Och jag vet att visst, det gör hon väl, men bara för en liten stund ... som ett mellanläge och en väntan på att något annat ska hända. Ett jobb, en skola, en lägenhet och allt det där. Som det ska vara. Och jag vet att vi bara har våra barn till låns men fy fan vad ont det här gör.

Stordottern påpekar att jag verkar arg. Och jag vet att det verkar så. Mellanlägen är svåra. Särskilt för den som är van att skynda sig och göra slut, sticka och dra innan någon annan hinner före. Att bli lämnad är värre än värst. Men i det här fallet kan jag bara titta på medan separationen pågår. Och jag vet att det är som det ska vara - det gör ont.

Ofrivilligt retro

I går var jag vid havet i mina skor som är tjugoett år gamla.

Min mobil är elva år. Kanske borde man uppdatera sig - men det känns nästan oestiskt eftersom både skorna och mobilen fungerar fint - både att gå med och prata i. På mitt jobb träffar jag ungdomar och de brukar säga att mobilen är retrocool. Tänk, på elva år har den gått från att vara fräscht ny till pinsamt gammal till retrocool. Skorna har nog inte genomgått samma utveckling däremot. Inte jag heller.

Låren

Det värsta med värmen är låren - hur de klibbar mot varandra. Känns fettigt.

Minnen av åkturer i mormors systers blå amazon och barndomens lår som fastnade mot galonklädslen av sommarens hetta. Det gällde att så smått hålla en ständig rörelse i benen, annars var det som att slita bort lite hud när man skulle kliva ut ur bilen.

Minnen av mormor som skulle ta körkort i den blå amazonen. Hur hon oavbrutet pratade om hur spänd hon blev, i axlarna. Att det här inte gick, att det fick vara med körkortet. Och där satt jag i baksätet och tänkte på låren.

I dag är jag vuxen och har inget körkort, men spända axlar och jag tänker ännu på låren.

I en blogg ska man skriva jätte jette jitte viktigi sikir

Det tog inte många dagar så tog skrivandet slut i min nystartade blogg. Fet prestationsångest golvad mig. Som vanligt. Måste skriva något vettigt, värt eller roligt. Allt eller inget.

Inte som det här värdelösa inlägget.

Någons enda vän

Jag funderar på dessa facebookprofiler som bara har en vän listad på sin sida, med foto... Har man inte uppgett någon vän så kan det ju betyda att man har så många vänner att man inte ids lägga upp dem, eller att man har en lite skön och avslappnad attityd till facebook. Men nu tänker jag alltså på dem som lägger upp en enda vän, med foto ... Det är ju alldeles uppenbart vemodigt. Fast är det kanske också lite dålig reklam för den enda vännen.

Vem vill vara någons enda vän?

Ps: jag har inte fb.