Jag kysser inte på kommando

Hurra! Jag och min käresta firade 10 år tillsammans i går. Det fick mig att minnas när vi gifte oss borgerligt för ett halvår sedan - en riktigt traumatisk upplevelse faktiskt. Vi gjorde det med mina storbarn som vittnen, anledningen till  att vi ville gifta oss handlade om det rent praktiska som det innebär i händelse av dödsfall och annat sådant där hemskt. Giftermålet handlade inte alls om att vi nu var så ruskigt kära att vi var mogna och att vi ville manifestera vår lycka inför omvärlden ... Vi älskar varandra och har gjort det sedan dag ett. Punkt och slut. Basta. När vi bokade tid för vigseln så sa vi att vi helst bara ville komma förbi och göra det hela utan något som helst bjäfs - bara skriva på papper typ. Ja, då ska ni välja den korta cermonin sa de. Okej, så kort som möjligt förtydligade vi. Inga problem, det kommer att ta max ett par minuter. Blev det så? Nehejdå - en pompös och självhögtidlig kommungubbe pratade och pratade om kärlekens fantastiska kraft och blablabla.  Efter 10 minuter sa han att vi nu fick kyssa varandra. Min stordotter sa efteråt att vi såg grymt oseriösa ut och som att vi skulle börja asflabba när som helst ... Och jag som bara stod där och ville slåss med vigselförättaren - jag kysser min älskade när jag vill och inte på kommando!

Så nu har vi bestämt att vi firar dagen när vi träffades och inte vår bröllopsdag. Hurra för oss och hurra för min glitterögda käresta!

Tillbaka till verkligheten

Hemma igen. Slutsemestrat. På "mitt land" finns ingen mottagning för vare sig mobiler eller internet så att blogga funkar inte.

Jag har badat ...

Jag har besökt alla de spännande evenemang som livet på landet erbjuder ...

Jag har solat på havets klippor ...

Och så har har jag fiffilurat i trädgården ...