Jag kysser inte på kommando

Hurra! Jag och min käresta firade 10 år tillsammans i går. Det fick mig att minnas när vi gifte oss borgerligt för ett halvår sedan - en riktigt traumatisk upplevelse faktiskt. Vi gjorde det med mina storbarn som vittnen, anledningen till  att vi ville gifta oss handlade om det rent praktiska som det innebär i händelse av dödsfall och annat sådant där hemskt. Giftermålet handlade inte alls om att vi nu var så ruskigt kära att vi var mogna och att vi ville manifestera vår lycka inför omvärlden ... Vi älskar varandra och har gjort det sedan dag ett. Punkt och slut. Basta. När vi bokade tid för vigseln så sa vi att vi helst bara ville komma förbi och göra det hela utan något som helst bjäfs - bara skriva på papper typ. Ja, då ska ni välja den korta cermonin sa de. Okej, så kort som möjligt förtydligade vi. Inga problem, det kommer att ta max ett par minuter. Blev det så? Nehejdå - en pompös och självhögtidlig kommungubbe pratade och pratade om kärlekens fantastiska kraft och blablabla.  Efter 10 minuter sa han att vi nu fick kyssa varandra. Min stordotter sa efteråt att vi såg grymt oseriösa ut och som att vi skulle börja asflabba när som helst ... Och jag som bara stod där och ville slåss med vigselförättaren - jag kysser min älskade när jag vill och inte på kommando!

Så nu har vi bestämt att vi firar dagen när vi träffades och inte vår bröllopsdag. Hurra för oss och hurra för min glitterögda käresta!

Tillbaka till verkligheten

Hemma igen. Slutsemestrat. På "mitt land" finns ingen mottagning för vare sig mobiler eller internet så att blogga funkar inte.

Jag har badat ...

Jag har besökt alla de spännande evenemang som livet på landet erbjuder ...

Jag har solat på havets klippor ...

Och så har har jag fiffilurat i trädgården ...

Is

Jag läste i någon sån där hjälp-till-självhjälps-bok av någon sån där feel-good-coach att man kan må bra av att t.ex. rensa ur sin frys och frosta av den. Det stod att det kunde vara en symbolisk handling för att ta hand om sig ... typ. Jahaja tänkte jag och åt upp allt tills det blev helt tomt. Så en av årets varmaste dagar tinar jag nu is och mår lite illa.
Inte bra.

Psykos i hönshuset

I samma veva som drömmen om livet på landet tog fart så började jag läsa böcker om hur man tar hand om getter, får och höns. Jag såg mig själv spankulera omkring bland djuren och ta rätt på alla gåvorna som de gav. Det lustiga är att jag är fullständigt livrädd för djur - alla sorters, på fullt allvar! Det var som att jag älskade min dröm så mycket att jag helt glömde bort vem jag är och hur. Vilken tur att självinsikten dök upp - risken hade annars varit stor att jag skulle drabbats av en psykos i hönshuset.

Drömmar

Så var det firat och midsomrat i huset som ligger på landet. När jag och min man köpte stället för ca 10 år sedan så var vi helt inne på att målet var att flytta dit på heltid så småningom. Då skulle vi kunna gå ner i arbetstid och odla våra egna grönsaker på åkern och ta vår egen ved ur den lilla skogen. Åren har gått och det finns verkligen INGA jobb på orten där huset ligger, inte ens om man pendlar. Så att bo där helt är svårt. Men jag gillade drömmen.

Gloögonen

Här i Västerbotten finns en lång tradition av att inte prata i onödan. Särskilt inte med människor som man ej känner och om en okänd människa tilltalar en angående något som inte är akut livshotande så blir det rent av otäckt! Det måste vara en knarkare - minst. Om den talande personen dessutom kanske bär färgglada kläder och pratar så det hörs - då är det en befäst sanning.

Här i Västerbotten finns en annan tradition som det däremot sällan pratas om och det är STIRRANDET - på sådana människor som man tycker avviker det minsta från mängden. Hopknipta munnar och stora gloögon klistrar sig fast på objektet. Inga ord. Bara rent skärt stirreri och denna djävla tystnaden. I Indien stirrar man också - det kanske finns fler kulturella likheter mellan Indien och Västerbotten än man anar!

Gränslösa blommor

Vi har varit i vårt hus på landet några dagar. Syrenerna blommade barockt, svulstigt och lite för mycket för den goda smaken.

Lupinerna likaså - utan känsla för minimalistisk skönhet.

Den enda i trädgården som uppträdde med viss känsla för det måttfulla och med värdighet var Malörten. Ju mindre vatten den får desto silvrigare blir bladen och Malörten sägs till och med ha överlevt kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

En riktigt vacker vinnarskalle!